Snusmumriken

 

Var så himla nervös dagen innan och morgonen till operationen. Tvättade håret med Descutan bara på morgonen (har torrt hår sen innan – lite vån får man vara). Glömde plattången hemma, men tvättade både borste, hårrullar och pincetten med Descutan. Valde en långklänning jag kan glida in med fötterna först i och en kofta som kunde användas som filt. 

Var på helspänn tills jag och min mamma klev in på kliniken. Då släppte allt. Ingen oro, ingen nervositet eller ångest. Jag kände mig helt trygg i deras händer. En operationssjuksköterska checkade in mig. Kramade mamma hejdå och fick följa med till ett privat rum bredvid operationssalen. Fick även kika in vilket var så häftigt! 

Fick byta om till de fulaste kläderna jag sett. Och pirret återvände, ett bra pirr, som när man ser någon man gillar eller ska fixa överraskningsfest. Kände verkligen att detta kommer gå bra.

Igor kom efter ett tag. Kortaste mötet. Har tyvärr lite läkarrädsla. Jag blir lätt stum och mesig. Han mindes mig och jag ville bara förstärka vi ska förminska näsmusslor, inte ta bort, och att jag vill ha lite uppåtvinkel istället för tak vinkel (a la Kate Middleton). Han förstod precis vad jag menade. Men det gick jäkligt fort, förstår Igor är bättre på kirurgi än patienter och det är jag helt okej med.

Det bästa var att när jag frågade om jag kunde få en bild på brosket fick höra av Igår att jag kunde få med mig allt brosk hem! Jag blev så glad och han sa att han kände på sig att jag var en av de patienterna som verkligen skulle vilja det. Hahaha han hade rätt. Om jag fick bestämma skulle jag ha en spegel i taket på operationssalen så jag kunde bevittna operationen. 

Rolig historia! Operationssjuksköterskans häst had fölat så operationen blev lite försenad. Gick ock kissade kanske 3 gånger i sådan där kiss-panik man kan få innan viktiga händelser. Men fick äntligen gå in i operationssalen.

 Sjuksköterskorna var så trevliga och snälla mot mig. De är verkligen proffs på sina jobb. De liksom mjukt band fast händerna på mig. När de gav mig lugnande medlet fick jag ett enormt behov att prata om deras yrke med dem, jag var så nyfiken på vart de jobbade vad de tyckte om sitt jobb etc. Minns inte om jag pratade mer under operationen, men 2 timmar kändes som 20 minuter, så måste ha slumrat till. Minns det var så skönt i början för kände ingen smärta, utan hörde bara vad de gjorde. 

Tyvärr mot slutet av operationen började bedövningen gå ur. Fyfan. Senaste gången jag upplevde denna smärta ar jag 7 år och vaknade ur narkosen ståendes i sängen och gallskrek av smärta. Nu är man 23, och även om smärtan är lika hemsk biter man ihop och grinar sönder istället. De gav mig stark smärtstillande men vägrade ge mig mer trots jag bönade och bad. De var snart klara sa de.

Sjuksköterskorna höll mig i mina händer alltså tack gode gud fördet, ska skicka kort till kliniken de var riktiga änglar mot mig <3 Igor och en sjuksköterska hjälpte mig till sängen. De gav mig en till tablett men det var den sista. Då ville jag bara att smärtan ska ta slut, men nu är jag glad de inte gav mig mer: kunde ha mått riktigt illa istället.

Var så desperat att jag bara smsade mamma att komma NU. Föräldrar får egentligen inte vara med på uppvaket. Och hon och jag fick bråka oss till att hon fick komma. Men mamma var så himla lugn, hon jobbar inom vården och hade inga problem med hur jag såg ut och klagade. Bara att hon fick komma till rummet var som en alvedon, nu är mamma här så nu blir allting bra.

Efteråt förklarade Dr. Hansson sin policy som vi faktiskt redan hade luskat ut. Har enorm förståelse för att anhöriga inte ska komma in på uppvaket. Vissa klarar inte av det, utan gråter och skriker och svimmar – inte bra för en stackars nyopererad att bevittna det. Men hon hade känt på mig att precis som jag hade varit modig under operationen så var min mamma det med. Alltså, all kärlek till Lidingö-Klinien <3 

Smärtan från Morran själv gick över! Man kan tänka såhär: 

narkos: ingen smärta, men illamående och spyor för mig som är överkänslig i mist 10 timmar. Samt ångesten att bli nedsövd och kanske inte vakna. Sedan lång återhämtningen, trött och seg i minst en dag.

lokalbedövning: smärta om bedövningen går ur. Spydde inte alls. Kände mig glad å pigg direkt. Samt att som kontrollfreak kan man vara “närvarande” i operationen vilket var sjukt spännande. Trots traumat I’d do it again.

Fick festis å drack det. Tog mina mediciner (man får inte ta dem innan operatonen). Bytte om och gick till väntrummet.

Alltså, man ser ju ut såhär:

Å så kommer man ut i en korridor med människor som ba :O :O :O

Personalen var chockade att jag mådde så bra! Och de var glada att mamma var så himla lugn och jag så lugn och modig. Men har längtat efter det här i hela mitt liv, hur kan jag vara annat än superglad? Fick brosket , kompresser och smärtstillande utfall jag skulle behöva. Hittills har det gått bra med bara alvedon. 

Beställde Uber pga ingen av mina föräldrar från landsbygden i Norrland är redo att köra i Stockholm. Med Studentkortet eller Mecenat  (175 rabatt) var det svinbilligt för att komma hem (åkte till släkting ca 1 timme utanför Stockholm).  

Är inte uppsvälld eller väldigt stel i läppen trots att jag känner han har jobbat därinne med muskeln. Lyckats äta äggröra och glass, samt dricka, Med kompressen under näsan rekommenderar jag starkt sugrör. 

Kollade på TV med pappa innan jag tog en tupplur. Började må sämre, dödstrött och yr så fort endorfinerna lämnat kroppen (skulle ha kunnat bestiga Kebnekaise efter opreationen! Shit vilket rush) så tog en tupplur. Ska nu hålla mig vaken några timmar och sedan bara sova så länge jag kan.

Har alltid varit sjukt täppt i näsan, så tamponaderna stör mig inte hittills. Såhär brukade jag bli varje sommar när jag var liten. Sjukt konstigt att inte känna smak men det går. Får ta ut tamponaderna på torsdag. 

Förväntar mig dock att bli sämre dagarna framöver. Men just nu känns det så bra!